my first love in the peacook fields

det bor en tjej på min gata, hon heter victoria och har brunt hår.
jag har inte kännt victoria så länge, men när vi var mindre gick vi på samma fotboll så vi har lixom alltid vetat vem den andra var och hejat och så när vi setts. sommaren efter åttan tror jag det var som jag lärde känna varandra. då gick vi i samma mentorsgrupp och hade söta susanne som mentor, våran älskade förebild i alla väder och kläder. men det var inte förän julen i nian som vi lärde känna varanda bättre och riktigt bra var nog inte förän sommaren efter nian. men victoria är en sådan person som man aldrig får nog av. med henne kan jag garva åt de mest sjuka sakerna och dra de allra tråkigaste skämten, men man kan också prata om viktiga saker och bara gå runt i timmar och babbla på lixom. en ganska viktig del som jag och victoria delar är våra lagom snygga, sexiga näsor som vi alltid bär med oss, det är lixom våra stoltheter om man säger så, fastän de ibland är ivägen när vi ska pussas, rent ut sagt, vi kan faktiskt inte pussas. så istället har vi ett kramställe på beckombergavägen där vi precis som namnet brukar träffas och kramas. vi har också underbara adidas jackor som liknar skivade apelsiner som vi brukar nörda runt oss på stan med.
och jag kommer lixom alltid att älska victoria trots att hon brukar bli trött runt nio på kvällen (det kanske inte är så konstigt eller hur?) och trots att hennes mamma inte vill att hon ska åka hem ensam såhär på eftermiddagen (så jag får pallra mig ända bort till enskedegårds gymnasium för att hämta den snygga filuren) och inte minst för hennes otroligt snygga bilderna på mig på hennes mobil där jag ligger och sover, ser ut som en femåring och där min lugg absolut inte står upp rätt i luften. 
 
som sagt, victoria är min och kommer alltid att vara min.